Hur gör alla andra?!

Jag försöker ge mina barn bra mat. Jag vill att de ska slippa onödiga tillsatser och glutamat och konstgjorda fetter. Jag vägrar bidra till intoxikeringen av deras små växande kroppar. De får tillräckligt med sån skit på dagis och av sin far (som är ett stort fan av hel- och halvfabrikat). Maten de får av mig, sin ömma moder, ska vara naturlig och proppfull med näringsämnen. Lagad från scratch. Därför tar också min matlagning en sjuhelsikes tid. En timme, lätt. Särskilt som min ettåring hänger i kjolen och gnäller/skriker/gråter konstant eftersom han vid slutet av dagen både är hungrig, mammig och trött. Ghaaa! Och eftersom min man jobbar kväll har jag ingen avlastning. När vi väl har avslutat middagen återstår ett kökskaos utan dess like. Och det är inte bara disk, det är allt annat barnen (och jag – jag har inte förmågan att stå ut med barngråt, och bidrar därför i hög grad med att hitta tillfällig förströelse till minstingen) har dragit fram och lekt med som medverkar till att hela vår mellanvåning liknar ett slagfält. Battle of the dinner-making-hell. Att röja upp i infernot är det jag har att se fram emot när barnen äntligen somnat. Men imorgon har vi i alla fall rester. Halleluja!

Bilden nedan är lånad från bloggen Daily saving och illustrerar på pricken villervallan efter dagens middag här hemma. Fast vi har ett snyggare kök och ingen hund. Nästa gång (typ i övermorgon) ska jag ta en bild på anarkin i egna köket. Det blir ju något att se fram emot.