Frisk utan antibiotika?

Jag avskyr läkare! De kan aldrig ge tydliga besked. 3 olika doktorer ger dig med stor sannolikhet 3 olika svar på samma fråga. Sedan tidigare har jag fått veta att ojoj, halsfluss, det måste man alla gånger ta antibiotika för att bli av med. För annars kan det gå illa, annars kan man få blodförgiftning och bli allmänt döende. Dessutom smittar det utav bara helvitte, så medicin ska man ta. Annars får man inte vistas bland folk. Jojo.

När jag idag frågar allmänläkaren på vårdcentralen om detta när han mycket skeptiskt tar ett halsprov på mig (han tror som alla andra allmänläkare jag träffat att jag är en hysterika som förstorar upp lite snuva till att handla om baktierier) så tittar han på mig som om jag vore totalt dum i huvet. "Eh, nej? Blodförgiftning? Hur tänker du nu?"
Jag påpekar att jag inte har läst medicin, det är ingen personlig hypotes jag lagt fram, utan information jag fick från en av hans kollegor för knappt två år sedan. "Jaså, jaha, ja då jobbade ju inte jag här", är det enda han svarar på det. Jahopp.

När jag kommer hem läser jag på nätet om olika vårdinstanser, läkare och forskare som hävdar att man visst kan låta kroppen få prova på att läka även en bakteriell halsfluss på egen hand. Utan antibiotika. Bara man är uppmärksam på kroppens signaler. Och min första tanke är: jag litar på min kropp! Kunde denna underbara, fantastiska organism som är jag överleva en brutal lunginflammation helt på egen hand, ska jag väl kunna tass med en bakteriell tonsillit. Men sen besinnar jag mig något. Jag var blott 25, frisk och kry (nåja) samt barnlös när jag uthärdade lunginflammationen. Och nu är jag 30+, har grava sömnstörningar efter att inte ha fått sova en hel natt på jag-vet-inte-hur-många år och har dessutom en underbar liten familj jag ogärna vill smitta. Det får nog bli till att knapra piller ändå.

Klockren gåbort-present

Igår shoppade jag några snygga burkar på Granit samt en Dymo-apparat. Idag har jag ägnat förmiddagen åt att fylla burkarna med hemmagjorda kryddblandningar. Hittills har det blivit pesto och taco. Det går alltid hem. Tanken är att jag ska ge bort dessa när vi är bortbjudna till folk. För det blir alltid så stressigt att försöka få fatt i en blomsterbukett och en flarra vin går i och för sig alltid hem, men det känns liksom så opersonligt och fantasilöst. Bättre då att klä in en av dessa snygg-askar i en bit cellofan och sätta ett tjusigt snöre runt. Jag menar, vem skulle inte bli glad över att få nåt sånt?!

Recept Tacoblandning
3 tsk salt
2 tsk vitlökspulver
4 tsk chilipulver
2 tsk spiskummin
2 tsk lökpulver
4 krm cayennepeppar
4 tsk paprikapulver
2 tsk maizenamjöl

Blanda allt och ställ mörkt och svalt.

Kök med industrikänla

Här serveras bilder på underbara kök som alla tolkat "industri" på olika sätt. Titta och njut.

foto: erikolsson.se

foto: thekitchn.com

foto: countryliving.com

foto: housebeautiful.com

Varning för runkande blottare på Sätraspåret

Jag har börjat löpträna (läs: lunk-jogga) nu i slutet av sommaren. Vill verkligen bli av med mina mammakilon och eftersom inget annat hjälper tvingar jag mig ut i spåret 2 gånger i veckan. Idag fanns ett exotiskt inslag på en av raksträckorna, nämligen en man som sitter med brallorna nere och onanerar på en av bänkarna precis bredvid spåret. Charming. Jag lubbade på som 17 eftersom jag till varje pris ville undvika att finnas i närheten. Så om man ska se det positivt hjälpte det mig till en obeskrivligt bra varvtid. Å andra sidan blev det ju bara ett varv... (jag ville ju ogärna passera honom en gång till)
      Nästa gång jag springer den sträckan får det bli med mobiltelefonen i högsta hugg, så att jag kan ta ett foto av pervot och skicka till polisen. Eller kanske publicera på nätet? Offentlig uthängning lär vara det mest avskräckande.

Hur gör alla andra?!

Jag försöker ge mina barn bra mat. Jag vill att de ska slippa onödiga tillsatser och glutamat och konstgjorda fetter. Jag vägrar bidra till intoxikeringen av deras små växande kroppar. De får tillräckligt med sån skit på dagis och av sin far (som är ett stort fan av hel- och halvfabrikat). Maten de får av mig, sin ömma moder, ska vara naturlig och proppfull med näringsämnen. Lagad från scratch. Därför tar också min matlagning en sjuhelsikes tid. En timme, lätt. Särskilt som min ettåring hänger i kjolen och gnäller/skriker/gråter konstant eftersom han vid slutet av dagen både är hungrig, mammig och trött. Ghaaa! Och eftersom min man jobbar kväll har jag ingen avlastning. När vi väl har avslutat middagen återstår ett kökskaos utan dess like. Och det är inte bara disk, det är allt annat barnen (och jag – jag har inte förmågan att stå ut med barngråt, och bidrar därför i hög grad med att hitta tillfällig förströelse till minstingen) har dragit fram och lekt med som medverkar till att hela vår mellanvåning liknar ett slagfält. Battle of the dinner-making-hell. Att röja upp i infernot är det jag har att se fram emot när barnen äntligen somnat. Men imorgon har vi i alla fall rester. Halleluja!

Bilden nedan är lånad från bloggen Daily saving och illustrerar på pricken villervallan efter dagens middag här hemma. Fast vi har ett snyggare kök och ingen hund. Nästa gång (typ i övermorgon) ska jag ta en bild på anarkin i egna köket. Det blir ju något att se fram emot.